Tänkte börja bloggen med en liten presentation av min älskade Monstertruck, Pjatt Box.

Pjatten, som hon kallas, är ett varmblodssto på 15år.

Hon är 1,75 hög och rätt biffig kroppsmässigt.

Världens finaste ögon, enligt mig, och oftast lika snäll som hon är stor. Då hon är ett sto, har hon väldigt mycket egen vilja och ganska konstigt temperament. Vad gäller denna Madame så är det väldigt viktigt att du visar att det är DU som bestämmer,annars tar hon lätt över ledarrollen. Men när hon väl inser det, är hon from som ett lamm.

Annat gäller ridningen...

Hon började gå på bana direkt som tvåring, och sprang tills det att hon var 4. Då blev hon skadad. både i gaffelbandet och hon "bröt" även ena frambenet (ingen vet om det var brutit eller vad det var), hon fick ett ryck i hagen efter ett lopp, fastnade i ett kaninhål och stöp framlänges i backen. Ena dagen var benet stort som en fotboll och hade så ont, nästa dag så sprang hon som en galning som om inget hade hänt.

Vi fick henne som fyraåring, som på "rehab".

Vi körde stenhårt för att få henne startklar igen, och började proceduren med att se om hon gick att rida på.

Vi kastade upp min "syster" och hästen sprang på bakbenen 2-3timmar utan att lugna sig.

Men med tiden insåg hon att vi inte gav upp, och började sakta släppa efter.

När hon var helt återställd, skickade vi iväg henne på träning.

Hon sprang ytterliggare ett par år, men blev inget speciellt, hon sprang totalt in 23 470:-.

När hon kom hem till oss, var jag väl egentligen inte så intresserad av henne. Jag hade mina 2 fluffiga minishettisar och de klarade jag mig alldeles utmärkt med.

Hade även en Nordsvensk och Pjattens mor. (som vi har än idag)

Men med tiden så började jag verkligen gilla henne, och tog hjälp av en kompis med att rida till henne.

Och titta se, vilken ridhäst hon blev med tiden!

När jag började 3:e ring på gymnasiet var det mycket att göra, men alldeles för lite tid.

Jag funderade på ett tufft beslut, att sälja bort min älskade ängel.

Vid den tiden gjorde vi skänkelvikningar i både skritt och trav, framdels/bakdelsvändningar - och skulle påbörja galoppombyte.

Det tog emot så mycket att jag visste varken bu eller bä.

Men jag hade inte tid med mitt hjärta, och hon blev stående, stående och stående.

Tillslut orkade jag inte se henne lida mer och bestämde mig för att ge bort henne.

Hon hamnade hos en man 3kilometer hemifrån, på foder, som skulle använda henne till avelsto.

Där gick hon i en hage och käkade, dag ut - och dag in.

Han letade hela tiden efter någon som ville ta hand om henne, rida henne, men ingen vågade.

"hon är för stor" - "hon är elak" - "hon e helt knäpp i huvudet"

var bara ett par få saker jag fick höra om henne på stan.

Va!? - tänkte jag. Vad snackar ni om, är det verkligen "min" häst du snackar om?

Men var det verkligen så konstigt att hon blivit så?
Hon hade blivit förvildad, eftersom att ingen vågade säga ifrån.

3 år gick, jag tog studenten och började jobba hos min mor.

Och helt plötsligt en dag, kom det in en kund som jag känt sedan många år

och berättade att han tänkte sälja min älskade häst.

Ringde upp honom och frågade hur han tänkte där, du kan väl inte sälja en häst du har på foder?

Fick bara till svar att han inte orkade hålla på med hästar mer, och ingen ville ta hand om henne.

Ville jag ha henne fick jag hämta henne igen.

Det fanns ju inget annat svar än att "jag kommer i eftermiddag!"

Och det gjorde jag, min älskade häst var åter min.

MEN....

Det var inte samma häst jag hämtade, om när jag lämnade henne.

Hon visade ögonvitan när hon skulle lastas, siktade efter min medhjälpare med bakbenen.

Hon studsade och stegrade sig, och jag började undra vad de hade gjort med henne.

Tillslut fick vi in henne i transporten, och iväg på betet ihop med hennes gamla kompisar.

Efter ett tag beslutade jag mig för att prova rida henne.

Kan ju säga att jag kom inte ens i närheten när jag höll i sadeln.

Hon kom hem till det hem hon kände igen, och en (läs EN) vecka senare,

var hon den häst som jag alltid känt, den häst som jag visste fanns där djupt inne!

Hon fick stå ett tag, och bara mysa av att vara hemma.

Vi var ute på skritturer då och då, men mest promenader.

När jag tillslut vågade mig på att rida henne igen, så sprutade tårarna ut ögonen på mig.

Hon var spänd som en fiolsträng, men hon kom ihåg precis allt.

Hon visste precis vad som väntade, och hon ÄLSKADE varenda steg hon tog.

Nu går hon hemma i sin hage med sin mor, bästavän (nordisen) och hennes man.

Hon blir fetare och fetare för var dag som går, då hon just nu är dräktig

men ingen annan än Mr. TORVALD PALEMA. :)

I Maj är den lille beräknad om allt går som det ska.

Och jag hoppas att den lille får samma underbara temperament och lynne som sin mor.

Blev ett väldigt långt första-inlägg, men det är mycket lättare att följa med om man vet lite mer. :)

tiden innan jag gav bort henne:

nere hos nye ägaren:

dagen efter jag hämtat henne igen:

första ridturen på över 3år: <3

(ursäkta sitsen, inte ridit på över 3år

och första gången hon blev riden på 3år.)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jag och Blacky slutar blogga nu

GOTT NYTT ÅR! :D

Släppte in Blacky i ridhuset idag för första gången. Först gick vi bara runt där så hon skulle få se det, Det var väldigt. Men sen släppte jag henne lös, insåg att lättaste sättet att få henne lugn och så hon kunde se genom hela ridhuset var att släp...

Vi har nu bytt stall till Blacky! Finns många olika annledningar att vi flyttade men tänker inte nämna det. Det nya stallet! :) Det har ett ridhus som jag har saknat att ha det haha :D ...

måste bara skriva av mig angående de 2 avlivningarna jag har fått stå ut med de 2 senaste veckorna. Om du någonsin måste gå samma väg som jag, ta samma tuffa beslut som jag och sörja som jag - om ni bor i Skåne så måste jag bara säga till er att a...